Sekretessbrytande bestämmelser?

Det finns i huvudsak två olika situationer då sekretessbrytande bestämmelser kan påverka socialtjänstens handläggning i enskilda ärenden. Det rör sig om den så kallade underrättelseskyldigheten enligt 7 kap 1 § Utlänningsförordningen (2006.97) samt upplysningsskyldigheten enligt 17 kap 1 § Utlänningslagen (2005:716).

Handläggare inom socialtjänsten såväl som skolpersonal med  anmälningsplikt enligt 14 kap 1 § Socialtjänstlagen (2001:453) vittnar om att underrättelseskyldigheten enligt 7 kap 1 § Utlänningsförordningen (2006:97) innebär ett dilemma i kontakten med papperslösa och barn till papperslösa. En utredning kring barns rätt till skolgång konstaterar bland annat att skolpersonal ibland underlåter att göra anmälningar till socialtjänsten kring barn som far illa, med anledning av Socialtjänstens underrättelseskyldighet gentemot polisen (Utbildningsdepartementet: Skolgång för alla barn. Stockholm: Fritzes. Betänkande av Utredningen om rätt till skolgång m.m. för barn som vistas i landet utan tillstånd. SOU 2010:5). Andra studier som gjorts (Björngren mfl.) visar att kommunerna tolkar och tillämpar underrättelseskyldigheten på olika sätt. I vissa fall underlåter socialarbetare att kontakta polisen eller Migrationsverket när de kommer i kontakt med papperslösa. Det går bara att spekulera kring vad detta kan bero på. En tänkbar anledning är respekt för den utsatta situation som den enskilda ofta befinner sig i. I de fall polis begär upplysningar om enskilda personer som lever gömda förekommer även situationer då socialarbetare underlåter att lämna ut information.

Utredningen (SOU 2010:05) föreslår i sitt betänkande att underrättelseskyldigheten skall avskaffas, då den utgör ett hinder i kontakten mellan skola och socialtjänst kring barn som far illa. Därtill konstaterar utredningen att det råder oklarhet kring vilka situationer i socialtjänstens handläggning som bestämmelsen är tillämpbar.

Underrättelseskyldighet

Enligt 7 kap 1 § Utlänningsförordningen (2006:97) har socialtjänsten skyldighet att underrätta polisen första gången de vidtar en åtgärd rörande personer med utländskt medborgarskap. Detta innebär en osäkerhet för många papperslösa som är i behov av att kontakta socialtjänsten, då de kan befara att polisen skall kontaktas.

Det är dock viktigt att understryka att denna skyldighet endast avser personer som tidigare ej sökt asyl och varit i asylprocessen. Bestämmelsen omfattar därmed inte personer som håller sig kvar i Sverige efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Bestämmelsen omfattar inte heller personer som tidigare varit aktuella hos socialtjänsten. I dessa situationer kan det vara värdefullt för handläggare att diskutera situationen med arbetskamrater och vid behov även kontakta kommunens jurister för rådgivning. En öppen kommunikation är också viktigt, då avsikten med underrättelseskyldigheten inte är att gå bakom ryggen på klienten. Denne har rätt att bli informerad i de fall socialtjänsten överväger att kontakta polisen. Syftet med denna bestämmelse är att myndigheter skall vara behjälpliga i de fall en person inte har sökt uppehållstillstånd (Österling, Karin (2007) Artikel 14 nr 1/07 (2007). http://www.artikel14.se/nr071/sid18.php)

Upplysningsskyldighet

I enlighet med 17 kap 1 § Utlänningslagen (2005:716) är socialtjänsten skyldig att lämna ut uppgifter som rör personer som saknar uppehållstillstånd. Detta gäller i de fall polisen, Migrationsverket eller migrationsdomstolarna begär uppgifter om namngiven person med syfta att verkställa beslut om utvisning. Bestämmelsen utgör ett hinder i kontakten mellan papperslösa klienter och handläggare på socialtjänsten, då många papperslösa befarar att kontakten med socialtjänsten kan underlätta utvisning om uppgifter lämnas vidare till exempelvis polisen.

Frågan är aktuell på socialkontor i de fall ärenden förekommer där papperslösa har delgivits beslut om utvisning som väntar på att verkställas. För närvarande hanteras dessa situationer mycket olika på socialkontoren runt om i Sverige. Det finns exempel på situationer där socialtjänstpersonal samarbetat med Migrationsverket eller polisen för att spåra och hitta personer som lever gömda. I andra kommuner förekommer situationer där papperslösas ärende avslutats i samband med att polisen eller Migrationsverket begärt uppgifter. Detta då skyldigheten att lämna uppgifter avser personer som är aktuella hos socialtjänsten vid tiden för begäran.

Hanteringen innebär att personer som saknar uppehållstillstånd i vissa fall riskerar att få uppgifter om vistelseadress röjda då de har ett pågående ärende hos socialtjänsten, medan de i andra situtationer inte löper denna risk. Sammantaget innebär detta att rättssäkerheten sätts ur spel och att möjligheten att erhålla tydlig information om rättigheter försvåras. För handläggare innebär bestämmelsen en osäkerhet i förhållande till klienten. Det råder ofta en osäkerhet kring hur man rent praktiskt kan gå tillväga om polisen eller Migrationsverket skulle höra av sig för att begära information. På flera socialkontor är man därför noga med att inte fråga efter eller registrera vistelseadress för personer som lever gömda. Det är också vanligt att papperslösa saknar permanent vistelseadress, vilket försvårar utbyte av sådan information med andra myndigheter.